Ja, det e just det...
Fick ett sms av en vän häromkvällen. H*n frågade om jag var ledsen. "Nej, ledsen är jag väl inte. Jag tror inte det iallafall" Men om sanningen ska fram, så är jag nog det.
Jag sa det till Johanna i bastun igår kväll, ja, jag är nog ledsen, men för vad vet jag inte. Hon sa då att jag har mycket att vara ledsen över.
Jag har inte mycket i mitt liv, jag har mina vänner och min familj. Kanske är det allt jag behöver, men det saknas nått i mitt liv.
Kärleken från en kille.
Sen är det det här med plugget. Jag pluggar till nånting jag egentligen inte vill bli. Och har man inget intresse, överhuvud taget alls, av det man pluggar så är det inte så kul. Jag har skrivit det förut, att jag fattar inte ett jota av det jag läser. Det är bara för att jag inte är intresserad. Jag var det i början av utbildningen, för då var allting så nytt. Men nu har jag kommit fram till att det kanske är lika bra att säga stopp nu. För jag blir sämmre och sämmre i psyket, eller vad man nu ska kalla det.
Jag vill ha ett jobb, med riktig lön, så man kan leva utan att behöva ta från sparkontot. Så att man kan leva som en normal människa gör.
Igår träffade jag en mycket underbar person, som jag ser upp till och som jag har som förebild. Jag har några förebilder, men hon är en av dem. Det var så skönt att säga det till henne, och då blev det gråt och kramkalas.
Det var skönt att gråta, men jag kännde att jag blev inte klar, jag fick inte ur mig allt jag ville gråta för.
Så nu är frågan, en dum fråga egentligen...
Ska man bara gråta för gråtandets skull, eller ska jag inte gråta??
