Jobbfunderingar...

Om man nu är så lyckligt lottad att man har ett fast jobb, med bra lön, fast lön varje månad och hela faderutten, men man vantrivs så in i bänken... 

Varför är man då kvar??

Ett jobb ska vara roligt att gå till. Man ska nästan kunna känna en längtan till att få gå till jobbet. 

Jag blir avundsjuk på alla som har ett fast jobb. Jag erkänner att jag är väldigt avundsjuk på alla som fick fast jobb på boklagret, när jag inte fick det...

Jag som älskade det jobbet. Det var bara några få enstaka dagar under dessa 10 månader som jag inte ville gå till jobbet. Alla andra dagar var jag superglad till att få gå och jobba...

Jag grät som ett barn i bilen hem den dagen jag fick reda på att jag inte skulle få komma tillbaka dit...

Nu när jag är timanställd väntar jag varje dag, varje minut, varje sekund på att telefonen ska ringa in mig på jobb... Och det är skitjobbigt att inte veta när jag ska få jobba nästa gång.

Ni som jobbar varje vecka måndag till fredag, eller ni som går på schema, var glada för det.

För det är då fan inte kul att få ett "Tack för din ansökan, men vi har valt en annan sökande" på varje jobb man söker...

Tycker verkligen inte att man ska klaga när man har ett fast jobb.
Visst, kan man känna att "Jag har ett värdelöst jobb"
Men känner man så varje dag så ska man inte jobba kvar...

Tänk på den som är arbetslös och vill inget hellre än att ha ett fast jobb. Eller den som har varit med om en olycka och kan inte jobba med det den älskar på grund av skadan.
Det är inte så jäkla roligt att bara gå hemma...

Eller som min bror. Han gillar sitt jobb, men det är pendlingen till och från Stockholm som han inte gillar. Han saknar sin familj om dagarna.
Han går upp på morgonen innan barnen vaknar, och han kommer hem två timmar innan barnen ska gå och lägga sig...
Men det finns inga såna jobb på hemmaplan, så det är bara för han att åka till Stockholm...
Och jag har aldrig hört han klaga på sitt jobb...