Vila i frid!

Telefonen ringde här hemma i söndags kväll. Jag svarade. Det var en kvinna från Gävle sjukhus som ringde. Hon ville ha tag på pappa. Jag gav henne nummret. Jag trodde att det hade hänt då. Vart väldigt ledsen.
Jag hadde en släkting som var väldigt sjuk. Han hadde cancer. Pappa var hem till han i söndags och hälsade på. Pappa blev paff när han såg hur sjuk våran släkting var. Jag ville hinna åka och hälsa på honom, men nu är det försent.

Idag tisdag dog han... Finns inte mer. Jag vill gråta, men tårarna har visst tagit slut. Eller så kommer de i omgångar.

Jag var i Heby, var på förflyttningsteknik på jobbet, när jag ringde hem till mamma och berättade att jag skulle jobba på kvällen. Mamma frågade om jag hade fått ett sms av pappa, men det hade jag inte. Mamma berättade då nyheten. Då kom tårarna. Jag kunde inte stoppa dem. Det var en arbetsterapeft som frågade om jag var allergisk, men jag sa bara att jag hade fått tråkiga nyheter.

Det var väntat, men man blir iallafall ledsen. Jag är så glad för att han hann göra en sista resa till Spanien. Han älskade att vara ute och resa.

Nu är han iallafall tillsammans med sin fru, min gammelmoster som gick bort i cancer för två år sedan.

Vila i frid båda två. Jag älskar er!!!